Svensk ordbok 2009, webbversion

un`dfalla sig verb undföll undfallit, pres. undfaller und|­fall·er●vanligen i konstruktion medlåta (o­väntat eller händelsevis) fram­föra i ord komm.SYN.synonymundslippa sig hon lät undfalla sig att hon tänkte resa bortundfalla sig ngt/SATSsedan 1511brev från fru Gunhild Johansdotter till mågen Tönne Eriksson Tott (Grönblad)