Svensk ordbok 2009, webbversion
verb undföll undfallit, pres. undfaller
und|fall·er●vanligen i konstruktion medlåta
(oväntat eller händelsevis) framföra i ord
komm.SYN.synonymundslippa sig
hon lät undfalla sig att hon tänkte resa bortundfalla sig ngt/SATSsedan 1511brev från fru Gunhild Johansdotter till mågen Tönne Eriksson Tott (Grönblad)